Dagarna går, och jag sitter här hemma i alla tusen tankar. Jag har ju precis gått igenom detta, och precis lärt mig acceptera. Varför ska jag behöva gå igenom det en gång till då? Det finns så sjukt många frågor, men inga svar.
Jag älskar mina vänner som alltid ställer upp för mig och verkligen bryr sig. Några små ord, eller en kram - det räddar mig!
Jag försöker tänka på alla våra minnen David, :') Det kan få mig att le imellan åt.
Att vi gick med armarna om varandra på dagis, med varsin BR keps och sjöng " vi är polare " Den gången vi va hemma hos knut för att säga hejdå med en tårta för han skulle sluta i våran klass. och du sa - grattis knut! och alla skrattade! du trodde att han fyllde år, och att vi var där för de! :D Du har alltid fått mig att skratta, på ditt egna lilla vis!
åh, saknad är bara förnamnet.
ikväll ska jag till Jennie, hon bjuder på mat, vänskap och massa tjöt. v
kärlek
Marielle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar